Förlossningen

Fredag 13/11

Två dagar innan beräknat födelsedatum fotar vi magen för sista gången, det hade vi dock ingen aning om att det var.

Lördag 14/11

01 vaknade jag och hade ont i magen. Jag hade tidigare ganska mycket molvärk i magen och var besviken över det för jag tänkte att det blir svårare att lista ut när nånting är på gång. Jag förstod dock ganska snart att det här magontet var något annat än det jag haft hittills, det kom i omgångar och när jag kunde klocka smärtan så insåg jag att det måste vara värkar.

Jag lät Tobbe sova fram till fem, sen var jag tvungen att skicka iväg honom på Panodil-jakt. Jag började använda TENSen och det hjälpte faktiskt lite. Jag kunde inte ligga ner i sängen utan var tvungen att halvsitta mot väggen med amningskudden bakom mig.

När värkarna höll i sig 30-45 sekunder och kom med ca 1,5 minuts mellanrum så ringde jag förlossningen som tyckte att jag skulle ladda med frukost och en dusch och sen komma in för kontroll.

7.15 vara vi där och Bm-studenten Jenny kollade mig, hon var även med på slutet och det är jag otroligt glad för. Med henne på ena sidan och Tobbe på den andra kunde jag inte ha bättre stöd.

Jag fick en sovdos och åkte hem kring 9 (efter att ha kräkts upp en av tabletterna så Tobbe fick springa tillbaks och hämta ny) för att försöka vila upp mig inför en eventuell förlossning lite senare. Sovdosen var dock värdelös och vi åkte in igen vid 12-tiden på förmiddagen.

Fortfarande var jag öppen bara 2 centimeter och vi beslutade att jag skulle få sprutor, bricanyl och morfin, för att få sova. Tobbe skickades hem.  Värkarna lugnade ner sig i början och jag kunde sova, fast jag vaknade vid varje värk som kom med 10 minuters mellanrum och sen gick det ner till 7 minuters mellanrum. Jag fick sprutorna kring 15-tiden och fter 5 timmar kom Tobbe och vi bestämde oss för att gå över till förlossningen, jag med inställningen att få mer smärtlindring för att kunna sova, men när vi kom över dit så var det det sista jag skulle få. Bm tyckte att det var dags att sätta igång med det hela nu. Vi tilldelades en förlossningssal och kring 22-tiden kopplades jag upp på ctg och nu var det bara att vänta. Och vänta och vänta.

Det bästa med att vara gravid måste ju ändå vara att man blir så jävla snygg.

Söndag 15/11

00.30 var det dags för ett bad, vilket var otroligt skönt. Värkarna blev mjukare och jag lyckades slumra till några gånger. 01.55 klev jag upp och 02.05 stack de hål på hinnan.

Här ser man förlossningsframstegen, som inte var många...Det gick saaaakta sakta framåt, hon ville inte riktigt sjunka ner och jag hade väldigt dåliga värkar. Jag fick värkstimulerande dropp redan innan Epiduralen. CTGn hade dessutom svårt att registrera mina värkar, så jag fick gång på gång påminnelser om att bara använda lustgasen när det kom en värk, de såg ju inte att jag hade en. Jag blev besviken på Epiduralen som jag hört skulle ta en till himlen...jag tyckte inte att den hjälpte särskilt mycket och fick två extra doser. Jag var till en början besviken på lustgasen också, eftersom jag hört historier om folk som svamlat för fullt när de använt den och det gjorde ju inte jag, alltså kan den inte ha hjälpt. Sedan började jag prata om telefoner som ringde i takt med att jag andades och Tobbe undrade vad jag snackade om, då kom jag på mig själv att jag svamlade och tyckte att nu så funkar äntligen lustgasen.

Spypåsen var min bästa vän! Tobbe fick springa runt och ge mig vad jag ville ha, cola, saft, vatten...

För att få henne att sjunka ner fick jag hänga över den uppfällda ryggen på sängen, men det var ingen höjdare, gjorde ont som fan! Bättre var det att hänga över ett gåbord med ena benet uppe på sängen och det andra benet "hoppade" jag på, då kändes det lite lättare.

Efter 30 minuters krystande kallades en läkare in, pga att det gick så sakta framåt och att jag var så trött. Hon tog hjälp av sugklocka som fick fästas om 3 gånger och hon hjälpte till med den under 6 krystningar. Mitt i allt fick jag tydligen sprutor där nere för att bedöva inför klippet som jag inte ens märkte.  Jag kommer ihåg hur någon kände efter om någon kant i mig försvunnit och det gjorde så jävla ont att jag blev riktigt förbannad. Jag ville verkligen smälla till henne men lyckades hejda mig.

Jag fick flera gånger höra att det var nära, men det hände ju ingenting! Tobbe gjorde vad han kunde för att få mig att kämpa vidare när allt jag ville var att ge upp. Jag är imponerad över hans lugn och hans fokus på att peppa mig. Jag hade tidigare sagt att han absolut måste hålla sig uppe vid huvudet men när det väl var dags så var han lite för nyfiken :) Men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre just då, på nåt sätt kändes det tryggt att han höll koll.

Livmodern ville inte riktigt dra ihop sig vilket medförde att jag förlorade 1,5 liter blod. På BB fick jag 2 påsar blod men blodvärdet ville inte upp mer än till 98 (från 80) men jag antar att det sakta men säkert kommer tillbaka nu, men jag blir fortfarande lätt andfådd..

Tillslut, efter 34 timmar "vaket" tillstånd, ca 1 timmes krystvärkar, sugklocka, klipp och en jävla massa skrik och lustgas, så kom hon, 15/11 kl. 11.15, 4215 gram tung och 54 cm lång.

Det kom flera stycken som ville kolla på henne då de hört att det var en stor tjej som kommit. Egentligen är det väl inte helt ovanligt med den storleken men med tanke på att hon kom på beräknad dag så tycker jag nog att hon var det. Jag ville absolut inte gå över tiden pga rädsla för att få ett stort barn och ironiskt nog fick jag det iaf, när jag varit så nöjd över att få på rätt dag och allt :)

Vi fick fika och jag fick lunch, sen åkte jag rullstol när vi gick över till BB. Att jag ens kunde sitta ner....

Förlossningen

Fredag 13/11

Två dagar innan beräknat födelsedatum fotar vi magen för sista gången, det hade vi dock ingen aning om att det var.

Lördag 14/11

01 vaknade jag och hade ont i magen. Jag hade tidigare ganska mycket molvärk i magen och var besviken över det för jag tänkte att det blir svårare att lista ut när nånting är på gång. Jag förstod dock ganska snart att det här magontet var något annat än det jag haft hittills, det kom i omgångar och när jag kunde klocka smärtan så insåg jag att det måste vara värkar.

Jag lät Tobbe sova fram till fem, sen var jag tvungen att skicka iväg honom på Panodil-jakt. Jag började använda TENSen och det hjälpte faktiskt lite. Jag kunde inte ligga ner i sängen utan var tvungen att halvsitta mot väggen med amningskudden bakom mig.

När värkarna höll i sig 30-45 sekunder och kom med ca 1,5 minuts mellanrum så ringde jag förlossningen som tyckte att jag skulle ladda med frukost och en dusch och sen komma in för kontroll.

7.15 vara vi där och Bm-studenten Jenny kollade mig, hon var även med på slutet och det är jag otroligt glad för. Med henne på ena sidan och Tobbe på den andra kunde jag inte ha bättre stöd.

Jag fick en sovdos och åkte hem kring 9 (efter att ha kräkts upp en av tabletterna så Tobbe fick springa tillbaks och hämta ny) för att försöka vila upp mig inför en eventuell förlossning lite senare. Sovdosen var dock värdelös och vi åkte in igen vid 12-tiden på förmiddagen.

Fortfarande var jag öppen bara 2 centimeter och vi beslutade att jag skulle få sprutor, bricanyl och morfin, för att få sova. Tobbe skickades hem.  Värkarna lugnade ner sig i början och jag kunde sova, fast jag vaknade vid varje värk som kom med 10 minuters mellanrum och sen gick det ner till 7 minuters mellanrum. Jag fick sprutorna kring 15-tiden och fter 5 timmar kom Tobbe och vi bestämde oss för att gå över till förlossningen, jag med inställningen att få mer smärtlindring för att kunna sova, men när vi kom över dit så var det det sista jag skulle få. Bm tyckte att det var dags att sätta igång med det hela nu. Vi tilldelades en förlossningssal och kring 22-tiden kopplades jag upp på ctg och nu var det bara att vänta. Och vänta och vänta.

Det bästa med att vara gravid måste ju ändå vara att man blir så jävla snygg.

Söndag 15/11

00.30 var det dags för ett bad, vilket var otroligt skönt. Värkarna blev mjukare och jag lyckades slumra till några gånger. 01.55 klev jag upp och 02.05 stack de hål på hinnan.

Här ser man förlossningsframstegen, som inte var många...Det gick saaaakta sakta framåt, hon ville inte riktigt sjunka ner och jag hade väldigt dåliga värkar. Jag fick värkstimulerande dropp redan innan Epiduralen. CTGn hade dessutom svårt att registrera mina värkar, så jag fick gång på gång påminnelser om att bara använda lustgasen när det kom en värk, de såg ju inte att jag hade en. Jag blev besviken på Epiduralen som jag hört skulle ta en till himlen...jag tyckte inte att den hjälpte särskilt mycket och fick två extra doser. Jag var till en början besviken på lustgasen också, eftersom jag hört historier om folk som svamlat för fullt när de använt den och det gjorde ju inte jag, alltså kan den inte ha hjälpt. Sedan började jag prata om telefoner som ringde i takt med att jag andades och Tobbe undrade vad jag snackade om, då kom jag på mig själv att jag svamlade och tyckte att nu så funkar äntligen lustgasen.

Spypåsen var min bästa vän! Tobbe fick springa runt och ge mig vad jag ville ha, cola, saft, vatten...

För att få henne att sjunka ner fick jag hänga över den uppfällda ryggen på sängen, men det var ingen höjdare, gjorde ont som fan! Bättre var det att hänga över ett gåbord med ena benet uppe på sängen och det andra benet "hoppade" jag på, då kändes det lite lättare.

Efter 30 minuters krystande kallades en läkare in, pga att det gick så sakta framåt och att jag var så trött. Hon tog hjälp av sugklocka som fick fästas om 3 gånger och hon hjälpte till med den under 6 krystningar. Mitt i allt fick jag tydligen sprutor där nere för att bedöva inför klippet som jag inte ens märkte.  Jag kommer ihåg hur någon kände efter om någon kant i mig försvunnit och det gjorde så jävla ont att jag blev riktigt förbannad. Jag ville verkligen smälla till henne men lyckades hejda mig.

Jag fick flera gånger höra att det var nära, men det hände ju ingenting! Tobbe gjorde vad han kunde för att få mig att kämpa vidare när allt jag ville var att ge upp. Jag är imponerad över hans lugn och hans fokus på att peppa mig. Jag hade tidigare sagt att han absolut måste hålla sig uppe vid huvudet men när det väl var dags så var han lite för nyfiken :) Men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre just då, på nåt sätt kändes det tryggt att han höll koll.

Livmodern ville inte riktigt dra ihop sig vilket medförde att jag förlorade 1,5 liter blod. På BB fick jag 2 påsar blod men blodvärdet ville inte upp mer än till 98 (från 80) men jag antar att det sakta men säkert kommer tillbaka nu, men jag blir fortfarande lätt andfådd..

Tillslut, efter 34 timmar "vaket" tillstånd, ca 1 timmes krystvärkar, sugklocka, klipp och en jävla massa skrik och lustgas, så kom hon, 15/11 kl. 11.15, 4215 gram tung och 54 cm lång.

Det kom flera stycken som ville kolla på henne då de hört att det var en stor tjej som kommit. Egentligen är det väl inte helt ovanligt med den storleken men med tanke på att hon kom på beräknad dag så tycker jag nog att hon var det. Jag ville absolut inte gå över tiden pga rädsla för att få ett stort barn och ironiskt nog fick jag det iaf, när jag varit så nöjd över att få på rätt dag och allt :)

Vi fick fika och jag fick lunch, sen åkte jag rullstol när vi gick över till BB. Att jag ens kunde sitta ner....

Förlossningen

Fredag 13/11

Två dagar innan beräknat födelsedatum fotar vi magen för sista gången, det hade vi dock ingen aning om att det var.

Lördag 14/11

01 vaknade jag och hade ont i magen. Jag hade tidigare ganska mycket molvärk i magen och var besviken över det för jag tänkte att det blir svårare att lista ut när nånting är på gång. Jag förstod dock ganska snart att det här magontet var något annat än det jag haft hittills, det kom i omgångar och när jag kunde klocka smärtan så insåg jag att det måste vara värkar.

Jag lät Tobbe sova fram till fem, sen var jag tvungen att skicka iväg honom på Panodil-jakt. Jag började använda TENSen och det hjälpte faktiskt lite. Jag kunde inte ligga ner i sängen utan var tvungen att halvsitta mot väggen med amningskudden bakom mig.

När värkarna höll i sig 30-45 sekunder och kom med ca 1,5 minuts mellanrum så ringde jag förlossningen som tyckte att jag skulle ladda med frukost och en dusch och sen komma in för kontroll.

7.15 vara vi där och Bm-studenten Jenny kollade mig, hon var även med på slutet och det är jag otroligt glad för. Med henne på ena sidan och Tobbe på den andra kunde jag inte ha bättre stöd.

Jag fick en sovdos och åkte hem kring 9 (efter att ha kräkts upp en av tabletterna så Tobbe fick springa tillbaks och hämta ny) för att försöka vila upp mig inför en eventuell förlossning lite senare. Sovdosen var dock värdelös och vi åkte in igen vid 12-tiden på förmiddagen.

Fortfarande var jag öppen bara 2 centimeter och vi beslutade att jag skulle få sprutor, bricanyl och morfin, för att få sova. Tobbe skickades hem.  Värkarna lugnade ner sig i början och jag kunde sova, fast jag vaknade vid varje värk som kom med 10 minuters mellanrum och sen gick det ner till 7 minuters mellanrum. Jag fick sprutorna kring 15-tiden och fter 5 timmar kom Tobbe och vi bestämde oss för att gå över till förlossningen, jag med inställningen att få mer smärtlindring för att kunna sova, men när vi kom över dit så var det det sista jag skulle få. Bm tyckte att det var dags att sätta igång med det hela nu. Vi tilldelades en förlossningssal och kring 22-tiden kopplades jag upp på ctg och nu var det bara att vänta. Och vänta och vänta.

Det bästa med att vara gravid måste ju ändå vara att man blir så jävla snygg.

Söndag 15/11

00.30 var det dags för ett bad, vilket var otroligt skönt. Värkarna blev mjukare och jag lyckades slumra till några gånger. 01.55 klev jag upp och 02.05 stack de hål på hinnan.

Här ser man förlossningsframstegen, som inte var många...Det gick saaaakta sakta framåt, hon ville inte riktigt sjunka ner och jag hade väldigt dåliga värkar. Jag fick värkstimulerande dropp redan innan Epiduralen. CTGn hade dessutom svårt att registrera mina värkar, så jag fick gång på gång påminnelser om att bara använda lustgasen när det kom en värk, de såg ju inte att jag hade en. Jag blev besviken på Epiduralen som jag hört skulle ta en till himlen...jag tyckte inte att den hjälpte särskilt mycket och fick två extra doser. Jag var till en början besviken på lustgasen också, eftersom jag hört historier om folk som svamlat för fullt när de använt den och det gjorde ju inte jag, alltså kan den inte ha hjälpt. Sedan började jag prata om telefoner som ringde i takt med att jag andades och Tobbe undrade vad jag snackade om, då kom jag på mig själv att jag svamlade och tyckte att nu så funkar äntligen lustgasen.

Spypåsen var min bästa vän! Tobbe fick springa runt och ge mig vad jag ville ha, cola, saft, vatten...

För att få henne att sjunka ner fick jag hänga över den uppfällda ryggen på sängen, men det var ingen höjdare, gjorde ont som fan! Bättre var det att hänga över ett gåbord med ena benet uppe på sängen och det andra benet "hoppade" jag på, då kändes det lite lättare.

Efter 30 minuters krystande kallades en läkare in, pga att det gick så sakta framåt och att jag var så trött. Hon tog hjälp av sugklocka som fick fästas om 3 gånger och hon hjälpte till med den under 6 krystningar. Mitt i allt fick jag tydligen sprutor där nere för att bedöva inför klippet som jag inte ens märkte.  Jag kommer ihåg hur någon kände efter om någon kant i mig försvunnit och det gjorde så jävla ont att jag blev riktigt förbannad. Jag ville verkligen smälla till henne men lyckades hejda mig.

Jag fick flera gånger höra att det var nära, men det hände ju ingenting! Tobbe gjorde vad han kunde för att få mig att kämpa vidare när allt jag ville var att ge upp. Jag är imponerad över hans lugn och hans fokus på att peppa mig. Jag hade tidigare sagt att han absolut måste hålla sig uppe vid huvudet men när det väl var dags så var han lite för nyfiken :) Men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre just då, på nåt sätt kändes det tryggt att han höll koll.

Livmodern ville inte riktigt dra ihop sig vilket medförde att jag förlorade 1,5 liter blod. På BB fick jag 2 påsar blod men blodvärdet ville inte upp mer än till 98 (från 80) men jag antar att det sakta men säkert kommer tillbaka nu, men jag blir fortfarande lätt andfådd..

Tillslut, efter 34 timmar "vaket" tillstånd, ca 1 timmes krystvärkar, sugklocka, klipp och en jävla massa skrik och lustgas, så kom hon, 15/11 kl. 11.15, 4215 gram tung och 54 cm lång.

Det kom flera stycken som ville kolla på henne då de hört att det var en stor tjej som kommit. Egentligen är det väl inte helt ovanligt med den storleken men med tanke på att hon kom på beräknad dag så tycker jag nog att hon var det. Jag ville absolut inte gå över tiden pga rädsla för att få ett stort barn och ironiskt nog fick jag det iaf, när jag varit så nöjd över att få på rätt dag och allt :)

Vi fick fika och jag fick lunch, sen åkte jag rullstol när vi gick över till BB. Att jag ens kunde sitta ner....

Å andra sidan...

Var inne på familjeliv nyss och såg en diskussionstråd med titeln "Oss med bf juni 2010". Tänk när man var där, när det var 8 månader kvar. När allt var nytt och spännande, när man längtade tills man skulle få börja gå på regelbundna mvc-besök, när man inte gjort ultraljudet än, när man inte ens varit på inskrivning, när man egentligen inte kunde tro att man faktiskt hade en bäbis i magen.

Jag kan säga som så att jag inte trodde att det skulle vara såhär att vara gravid, jag trodde inte att nånting kunde vara så jobbigt och så underbart på samma gång. Jag trodde inte att jag skulle kunna ha så blandade känslor för nånting, kärlek, rädsla, oro, glädje....det pendlar hela tiden och ofta kommer känslorna samtidigt vilket leder till ett enda stort kaos i huvudet, ett kaos som ingen som inte varit gravid kan förstå.

När känslorna pendlar åt rätt håll så älskar jag när skitungen sparkar mig i magen. Kör in fötterna under revbenen, killar mig med söta händer i ljumsken, hickar så att hela magen rycker till.

Jag längtar så jag håller på att bli galen. En graviditet är ingen lätt match för någon som inte har något tålamod.

Å andra sidan...

Var inne på familjeliv nyss och såg en diskussionstråd med titeln "Oss med bf juni 2010". Tänk när man var där, när det var 8 månader kvar. När allt var nytt och spännande, när man längtade tills man skulle få börja gå på regelbundna mvc-besök, när man inte gjort ultraljudet än, när man inte ens varit på inskrivning, när man egentligen inte kunde tro att man faktiskt hade en bäbis i magen.

Jag kan säga som så att jag inte trodde att det skulle vara såhär att vara gravid, jag trodde inte att nånting kunde vara så jobbigt och så underbart på samma gång. Jag trodde inte att jag skulle kunna ha så blandade känslor för nånting, kärlek, rädsla, oro, glädje....det pendlar hela tiden och ofta kommer känslorna samtidigt vilket leder till ett enda stort kaos i huvudet, ett kaos som ingen som inte varit gravid kan förstå.

När känslorna pendlar åt rätt håll så älskar jag när skitungen sparkar mig i magen. Kör in fötterna under revbenen, killar mig med söta händer i ljumsken, hickar så att hela magen rycker till.

Jag längtar så jag håller på att bli galen. En graviditet är ingen lätt match för någon som inte har något tålamod.

Å andra sidan...

Var inne på familjeliv nyss och såg en diskussionstråd med titeln "Oss med bf juni 2010". Tänk när man var där, när det var 8 månader kvar. När allt var nytt och spännande, när man längtade tills man skulle få börja gå på regelbundna mvc-besök, när man inte gjort ultraljudet än, när man inte ens varit på inskrivning, när man egentligen inte kunde tro att man faktiskt hade en bäbis i magen.

Jag kan säga som så att jag inte trodde att det skulle vara såhär att vara gravid, jag trodde inte att nånting kunde vara så jobbigt och så underbart på samma gång. Jag trodde inte att jag skulle kunna ha så blandade känslor för nånting, kärlek, rädsla, oro, glädje....det pendlar hela tiden och ofta kommer känslorna samtidigt vilket leder till ett enda stort kaos i huvudet, ett kaos som ingen som inte varit gravid kan förstå.

När känslorna pendlar åt rätt håll så älskar jag när skitungen sparkar mig i magen. Kör in fötterna under revbenen, killar mig med söta händer i ljumsken, hickar så att hela magen rycker till.

Jag längtar så jag håller på att bli galen. En graviditet är ingen lätt match för någon som inte har något tålamod.

Bajsdag.

Idag är jag less på att vara gravid... jag är alldelens för stor och lääääängtar tills jag får börja banta! Faktiskt. Det blir lchf för fulla muggar och jag ska vara stenhård! Jag vill inte titta ner och se magen, jag vill inte försöka ta på mig kläder för jag vet att jag kommer att gå omkring i mjukisar och ett linne som är alldelens för kort så att jag blir kall om magen och om jag klär på mig mer så kommer jag att börja svettas på en gång och det blir ett helvete att få av sig kläderna.

Skitungen i magen är ju färdig så den kan väl komma ut nu?! Men nähä...med min tur lär vi få vänta 45 dagar till..

Tobbe har åkt iväg och fikat med några vänner. Jag är skötsam och stannar hemma och sparar pengar (Hallelujah, jag får inga pengar i november, ränka inte med julklappar till andra än till barnen) men egentligen är jag hemma för att det är en sån här dag idag.

Jag har börjat sova dåligt om nätterna. Vaknar och måste kissa 4 gånger per natt, tidigare har det räckt med en eller två, vaknar och vill kräkas, vaknar och har världens tryck i magen, vaknar och har ont i huvudet... Jag antar att det är för att Bäbis börjar bli så stor och trycker på saker den inte borde trycka på. Det känns rätt lugnt när den bökar och har sig långt ner i magen men när jag ligger ner är det som att den kommer högre upp och då är det väldigt lätt att bli illamående.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sen förhoppningsvis hitta ork till att fixa till sovrummet och köket.
Vi har bäbiskläderna på tvätt hos Tobbes mamma så jag vill ju få i ordning i sovrummet nu så jag får vika in kläderna i garderoben :)

Bajsdag.

Idag är jag less på att vara gravid... jag är alldelens för stor och lääääängtar tills jag får börja banta! Faktiskt. Det blir lchf för fulla muggar och jag ska vara stenhård! Jag vill inte titta ner och se magen, jag vill inte försöka ta på mig kläder för jag vet att jag kommer att gå omkring i mjukisar och ett linne som är alldelens för kort så att jag blir kall om magen och om jag klär på mig mer så kommer jag att börja svettas på en gång och det blir ett helvete att få av sig kläderna.

Skitungen i magen är ju färdig så den kan väl komma ut nu?! Men nähä...med min tur lär vi få vänta 45 dagar till..

Tobbe har åkt iväg och fikat med några vänner. Jag är skötsam och stannar hemma och sparar pengar (Hallelujah, jag får inga pengar i november, ränka inte med julklappar till andra än till barnen) men egentligen är jag hemma för att det är en sån här dag idag.

Jag har börjat sova dåligt om nätterna. Vaknar och måste kissa 4 gånger per natt, tidigare har det räckt med en eller två, vaknar och vill kräkas, vaknar och har världens tryck i magen, vaknar och har ont i huvudet... Jag antar att det är för att Bäbis börjar bli så stor och trycker på saker den inte borde trycka på. Det känns rätt lugnt när den bökar och har sig långt ner i magen men när jag ligger ner är det som att den kommer högre upp och då är det väldigt lätt att bli illamående.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sen förhoppningsvis hitta ork till att fixa till sovrummet och köket.
Vi har bäbiskläderna på tvätt hos Tobbes mamma så jag vill ju få i ordning i sovrummet nu så jag får vika in kläderna i garderoben :)

Bajsdag.

Idag är jag less på att vara gravid... jag är alldelens för stor och lääääängtar tills jag får börja banta! Faktiskt. Det blir lchf för fulla muggar och jag ska vara stenhård! Jag vill inte titta ner och se magen, jag vill inte försöka ta på mig kläder för jag vet att jag kommer att gå omkring i mjukisar och ett linne som är alldelens för kort så att jag blir kall om magen och om jag klär på mig mer så kommer jag att börja svettas på en gång och det blir ett helvete att få av sig kläderna.

Skitungen i magen är ju färdig så den kan väl komma ut nu?! Men nähä...med min tur lär vi få vänta 45 dagar till..

Tobbe har åkt iväg och fikat med några vänner. Jag är skötsam och stannar hemma och sparar pengar (Hallelujah, jag får inga pengar i november, ränka inte med julklappar till andra än till barnen) men egentligen är jag hemma för att det är en sån här dag idag.

Jag har börjat sova dåligt om nätterna. Vaknar och måste kissa 4 gånger per natt, tidigare har det räckt med en eller två, vaknar och vill kräkas, vaknar och har världens tryck i magen, vaknar och har ont i huvudet... Jag antar att det är för att Bäbis börjar bli så stor och trycker på saker den inte borde trycka på. Det känns rätt lugnt när den bökar och har sig långt ner i magen men när jag ligger ner är det som att den kommer högre upp och då är det väldigt lätt att bli illamående.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sen förhoppningsvis hitta ork till att fixa till sovrummet och köket.
Vi har bäbiskläderna på tvätt hos Tobbes mamma så jag vill ju få i ordning i sovrummet nu så jag får vika in kläderna i garderoben :)

Vad har jag i magen?

Det sägs att om hormonranden går från magen och neråt så blir det en tjej. Går den hela vägen, även ovanför naveln, så blir det en kille.

Frågan är vad det blir om man har ett plus på magen?!

Det känns som att Bäbis gör allt för att vi inte ens ska kunna gissa oss till vad det är för kön. Min mormor körde iofs ticket med en ring och en sytråd ovanför min handled och det visade att det skulle bli en kille. Men vi satt ute när vi gjorde det och det blåste så man kan ju skylla på vinden också.

Vi måste nog helt enkelt vänta några veckor till innan vi får veta vad som gömmer sig i magen.

Vad har jag i magen?

Det sägs att om hormonranden går från magen och neråt så blir det en tjej. Går den hela vägen, även ovanför naveln, så blir det en kille.

Frågan är vad det blir om man har ett plus på magen?!

Det känns som att Bäbis gör allt för att vi inte ens ska kunna gissa oss till vad det är för kön. Min mormor körde iofs ticket med en ring och en sytråd ovanför min handled och det visade att det skulle bli en kille. Men vi satt ute när vi gjorde det och det blåste så man kan ju skylla på vinden också.

Vi måste nog helt enkelt vänta några veckor till innan vi får veta vad som gömmer sig i magen.

Vad har jag i magen?

Det sägs att om hormonranden går från magen och neråt så blir det en tjej. Går den hela vägen, även ovanför naveln, så blir det en kille.

Frågan är vad det blir om man har ett plus på magen?!

Det känns som att Bäbis gör allt för att vi inte ens ska kunna gissa oss till vad det är för kön. Min mormor körde iofs ticket med en ring och en sytråd ovanför min handled och det visade att det skulle bli en kille. Men vi satt ute när vi gjorde det och det blåste så man kan ju skylla på vinden också.

Vi måste nog helt enkelt vänta några veckor till innan vi får veta vad som gömmer sig i magen.

Första bilden på Bäbis

15 Juni 2009

Första bilden på Bäbis

15 Juni 2009

Första bilden på Bäbis

15 Juni 2009