Det är lustigt, eller kanske olustigt, hur konstigt jag mår när jag inte är med Ronja. Jag är inne i en jobbig period av mitt liv just nu och Ronja är min livboj.
Jag mår fysiskt dåligt när jag måste vara ifrån henne. Kanske har det med allt annat att göra egentligen men så fort jag har henne nära så släpper sockerdrickan under huden. Om vi dessutom är hemma känner jag ett lugn i hjärtat som behövs i dessa dagar.
Vi har våra rutiner och dagar, som är precis som alla andra dagar och det är så skönt att ha något jag känner igen från dag till dag, något som ger mig trygghet när världen runt omkring mig har visat sig vara något annat än jag tidigare trott.
Det känns som att jag krackelerar och Ronja är det som håller ihop mig. Det är ett stort ansvar att lägga på så små axlar men lyckligtvis är hon inte medveten om det och det enda hon behöver göra för att läka mina, numera dagligen återkommande, sår är att existera.
0 kommentarer:
Leave a Comment