Pite Havsbad var inte vad det brukade vara. Nu var där karuseller och konstiga lekställningar och en klädaffär där spelhallen var.
Jag gillar inte riktigt att komma tillbaks till ett ställe jag har många minnen av, det blir så konstigt. Jag har gått förbi vårt gamla hus i Malå några gånger och varit nyfiken på hur det ser ut där inne nu, om det upplevs som mycket mindre och om det är något jag glömt. Men jag skulle inte gå in där även om jag fick chansen. Jag vill minnas det som det var då, som jag upplevde det då. Samma sak gäller för mormor och morfars hus, fast lite mer. Jag kommer fortfarande ihåg hur draperiet in till köket lät när man råkade snudda vid det när man gick förbi, jag minns hur golvet kändes under fötterna, hur det lät när någon gick i trappen och hur läskigt det var i pannrummet. ( även om det var ett bra rum, morfar förvarade ju den torkade fisken där inne). För att inte tala om smärtan när mormor tvättade håret på en ovanför diskhon i duschrummet/tvättstugan eller hade nagelvård i den hårdaste och halkigaste soffan någonsin.
Det är sånt där som är mysigt att tänka på ibland men sen får jag lite smått panik och inser; Aldrig mer.
0 kommentarer:
Leave a Comment