I veckan som kommer ska vi bestämma vilket dagis vi vill att Ronja ska gå på. Jag börjar jobba 60% from den första November och då ska vi pussla lite med föräldrapenning och jobb i några månader och sen är det inskolning och hipsvips kommer vi att ha en vardag. Jag har jordens ångest, vill inte tänka på det men jag måste ju. Mitt år hemma börjar lida mot sitt slut och detsamma gäller för fp-dagarna. Konstigt, för det känns som att jag knappt hunnit tänka efter. Jag vill göra om det, backa bandet, börja om.
Ungefär som när jag satt inne på barnintensiven och matade Ronja med flaska för första gången, den dagen vi skulle åka hem. Jag hade gärna stannat längre, i bubblan på bb. Jag hade mer än gärna gjort om vår första dag tillsammans, om och om igen. Och nu hade jag mer än gärna gjort om vårt första år tillsammans, om och om igen. Det har varit ett år som varit allt annat än lätt eftersom det med jämna mellanrum kommit saker i vägen för den totala lyckan. Jag har förlorat två stycken som betytt enormt mycket för mig och varje gång jag börjar tänka på någon av dem måste jag snabbt skjuta ifrån mig de tankarna, annars bryter jag ihop (och det har ju hänt men jag tycker att Ronja ska slippa se mig ledsen).
Men, även om jag har ångest inför framtiden så ser jag ändå fram emot den. För Ronja utvecklas otroligt mycket nu och det ska bli så himla kul att se henne växa upp. Alla åldrar har sin charm. Själv kommer jag antingen byta jobb eller börja plugga. Att jobba i Luleå är ingenting jag vill göra särskilt länge till med tanke på Ronja. Det försvinner en timme per dag bara i resa till och från jobbet. Kanske låter det lite, men jag vill ha så mycket tid som möjligt med Ronja.
Nu sover lillan i sin säng, pappan jobbar och jag ska inte lyfta röven från soffan.
0 kommentarer:
Leave a Comment