Lost.

Under graviditeten mådde jag inte bra, varken fysiskt eller psykiskt. Jag försökte men gav upp efter ett tag, jag orkade inte vara social och hitta på saker.
Nu när världens sötaste har hittat ut känner jag mig än mer avskärmad från verkligheten. Eller är det så att jag har fått en ny verklighet? Det jag hade för ett år sedan är nu försvunnet och jag håller på att bygga upp ett nytt liv i Boden. Nya ställen, nya människor... Det här verkar vara en magisk ålder, då man hittar vem man är och vad man ska göra så det är väl  inte helt otroligt att allt rörs om och ingenting blir som förut. Det känns bara så trist att det inte blev nån utfasning. Pangbom så har livet förändrats, inte bara här med mig iom Ronja, utan saker runtomkring. Jag börjar omvärdera saker. Det är väl just i detta nu när jag är mitt i allt, när allt håller på att ändras, som det är som jobbigast. Och att jag själv inte gjort ett aktivt val utan att det bara blivit så. Och att det förväntas av mig, att människor tror att det är på ett visst sätt.
Jag har inte försvunnit bara för att jag fått barn. Men så känns det. Utesluten ur det som är innan barn kommer in i ens liv.
Men.
Är det konsekvenserna av att få ett barn så är jag glad att ge upp det, jag skulle inte byta. Jag är met bara ledsen över att det (tydligen) inte går att kombinera.