Ett deppigt julinlägg.

Jag kan inte riktigt smälta att julen blir såhär i år. Det är så typiskt...jag har aldrig varit mycket för julen tidigare men i år har den känts väldigt viktig pga. väldigt tråkiga omständigheter och för att det är Ronjas första. Efter ännu mer otoligt tråkiga nyheter igår så kändes det som att den där känslan av att julafton inte är speciell kom tillbaks, eller, det kanske är så att jag inte vill att den ska vara speciell för då blir dagen lite lättare.
Jag är så jävla glad att jag får fira jul med min dotter, men så oerhört ledsen över andra saker. Det ställs verkligen emot varandra...och jag har ingen ork att stå emot det här, att inte bryta ihop och må piss.
Det känns så ironiskt. Jag mådde skit under graviditeten men så fort Ronja kommit så började jag må jättebra, ingen baby blues som folk varnade om och frågade om jag fått. Men då ville världen se till att jag ändå inte skulle få känna mig helt glad, kunna slappna av, så det har hänt och händer saker som sänker mig. Kanske har jag fått min version av baby blues ändå, annars hade jag kanske inte tagit sakerna så hårt?

Jag kan då lugnt skriva under på att ingenting blir nånsin som man tänkt sig, men jag håller tummarna att det kan bli som man hoppas.