Igår åkte jag och lämnade Kira hos hennes husse. Det gör ont i mig varje gång, men igår var värre än vanligt.
När jag kör därifrån så tittar jag lite snabbt i backspegeln och vem ser jag där? Jo, Kira som kommer springandes efter bilen. Jag trodde hjärtat skulle komma ut genom bröstet på mig. Fy fan vad tungt det var.
Sen fick jag försöka få henne att gå tillbaka till huset men det var inte så lätt..hon gjorde några försök att gå tillbaka men det slutade flera gånger med att hon kom till mig igen. Tillslut fick jag henne att gå mot huset, när hon var nästan framme så stannade hon, vände sig om och tittade på mig. Så otroligt tungt det var! Det enda jag ville var att öppna bildörren och be henne hoppa in. Min största önskan är att jag alltid kunde ha henne, men jag antar att hennes husse känner likadant. Hon är speciell den där damen. Så lätt att ha att göra med. Så lyhörd. Så klok. Fast så blåögd. Hon gör allt man ber henne om utan att tänka efter först. Jag får väl se det som att hon litar på mig fullt ut. :)
Älskade underbara Kira i sitt rätta element; snön!
0 kommentarer:
Leave a Comment