Min första graviditet.

Vissa dagar är det enda jag gör att längta tills det här är över. De dagar när det gör ont, när jag knappt kan röra mig, när magen känns ivägen, när humöret inte är på topp...
Andra dagar inser jag att det inte är så länge kvar av min första graviditet. Snart får jag aldrig mer känna det här barnet bonka där inne i magen, jag får inte längta, undra hur h*n ser ut...

Det känns som att jag inte har hunnit med. Som att jag har mått för dåligt för att uppskatta allting, och det känns så jävla trist. Jag önskar verkligen att jag hade fått må bra den här tiden, fått njuta av tiden innan nedkomst...nu har jag mest bara varit trött, sovit och inte orkat varken göra eller tänka på nånting.
Sen slår det mig att det är två månader kvar, jag har tid att njuta än, eller? Jag blir tyngre och tyngre, lederna grejar inte riktigt att jag samlar så mycket vätska. Fotlederna och vaderna är svullna redan på morgonen, jag får sova med stödskenor på händerna, fingrarna gör ont och knäna har börjat med detsamma.

Med tanke på hur jag mått och känt mig så får Bäbis se till att vara värd det, det ska till en mycket speciell bäbis för det. Men det är klart att det blir. Världens bästa unge kommer om två månader och då kommer allt att vara värt det, tillomed att aldrig mer få vara gravid med mitt första barn.